advent

Jag går o handlar på eftermiddagen. Vatten, druvsocker o c-vitamin.
Kassörskan på Ica önskar mig en mysig advent. Hon ser så snäll ut att jag vill börja gråta eller be henne att ta med mig hem. O kanske bjuda mig på kanelbullar o mjölk. Men det gör jag inte. Istället så skruvar jag upp volymen på min iPod o halvspringer hela vägen uppför djävulsbacken, tills jag är tillbaka på kliniken. Jag nästanhalkar flera gånger för mina basketskor pallar inte det hårda klimatet häruppe. O det tjuter i mina öron.

Tinnituspip.
Julmusikstinnituspip.

Personalen har försökt skapa julstämning på avdelningen. Adventsljusstakar o stjärnor i alla fönster. Dom säger att det är trevligt att fira jul här. Det är inte trevligt att fira jul på en låst avdelning. Möjligtvis försöker dom skapa en trevlig stämning men det är inte samma sak som att dom lyckas. Uppiffad landstingsmat o plastgran.
Det suger.

jag behöver press på mig

Det är mycket som jag borde göra, men stället så skjuter jag det framför mig. I gårkväll så hade jag värsta planeringen kring hur fruktansvärt effektiv jag skulle vara idag. Men istället så har jag bara glidit omkring o lyssnat på musik, målat mina naglar rosa o legat i sängen under dubbla filtar o kollat på gamla julkalenderavsnitt på You Tube. Jag är totalt oengagerad i allt just nu, även mitt eget liv.

Saker jag verkligen BORDE o MÅSTE göra:

- dammsuga mitt rum (mitt golv är täckt av grått damm o under sängen vågar jag inte ens kolla, damm består av döda hudceller, så jävla äckligt)
- plugga svenska
- svara på mina mejl
- gå ut o gå
- tvätta
- läsa ut böckerna som jag börjat läsa men som bara blivit liggande den senaste veckan

Jag behöver någon som pressar mig lite. Inte få massa oförtjänt beröm när jag ligger kvar i sängen på morgonen o "inser mina begränsningar". Ska försöka ta tag i mitt liv imorgon. Eller, jag måste ta tag i mitt liv imorgon.

o det

o det är minusgrader o snö o trasiga tummvantar o blöta gympaskor o strumpor som inte kroppstorkar o det är visitationer av rummet o saker som aldrig hamnar på rätt plats igen o all avsaknad av trygghet härinne o det är personalen som tydligt visar att det är dom som har all makt o det är mina medpatienter som skriker o blir inlåsta på sina rum o jag som är livrädd för att också bli isolerad om jag gör fel o det är larmbågar o familjehem som inte finns o frustration över att allting stannat upp o ilska över att det som för ett halvår sen skylldes på sommaren o semestrar nu plötsligt skylls på julhelgen o ledighet o det är min prestationsångest som vrålar åt mig att jag är dum i huvudet o helt värdelös o det är jag som panikrusar på mina frigångar o bara vågar gå ut när det är mörkt o det är mina usla svar till psykologen om att jag varken vet eller minns när sanningen är att det är just mina tydliga minnen som gör att jag dör mentalt flera gånger varje dygn o det är jag som ligger på golvet o skrikgråter till Viva la Vida som bakgrundsmusik

o det är personalen som säger åt mig att jag BORDE vara gladare o mer tacksam

tillbaka

jag är tillbaka
orkar inte förklara vad som hänt sen mitt förra inlägg
men detta har jag kommit fram till i alla fall:

blandar man 6 dextrosol med tropisk smak (druvsocker)
o 33cl coca-cola (vanlig)

så smakar det julmust