o det

o det är minusgrader o snö o trasiga tummvantar o blöta gympaskor o strumpor som inte kroppstorkar o det är visitationer av rummet o saker som aldrig hamnar på rätt plats igen o all avsaknad av trygghet härinne o det är personalen som tydligt visar att det är dom som har all makt o det är mina medpatienter som skriker o blir inlåsta på sina rum o jag som är livrädd för att också bli isolerad om jag gör fel o det är larmbågar o familjehem som inte finns o frustration över att allting stannat upp o ilska över att det som för ett halvår sen skylldes på sommaren o semestrar nu plötsligt skylls på julhelgen o ledighet o det är min prestationsångest som vrålar åt mig att jag är dum i huvudet o helt värdelös o det är jag som panikrusar på mina frigångar o bara vågar gå ut när det är mörkt o det är mina usla svar till psykologen om att jag varken vet eller minns när sanningen är att det är just mina tydliga minnen som gör att jag dör mentalt flera gånger varje dygn o det är jag som ligger på golvet o skrikgråter till Viva la Vida som bakgrundsmusik

o det är personalen som säger åt mig att jag BORDE vara gladare o mer tacksam