trummor o morgondagens psykologsamtal

Jag hade trumlektion idag. Vi hade en annorlunda övning med afrikanska trummor. Jag tror det var för att öva upp rytm o taktkänslan, men är inte helt säker. Musikläraren o jag bar med oss varsin trumma till klinikens andaktsrum o stängde in oss där. Jag blev uppmanad att tänka på någon jag inte gillade, att jag skulle tänka på hur jag klappade den personen på huvudet. Jag spelade till mina handflator var röda o uppsvullna... Det gjorde sjukt ont. Fast jag var bra på det, lite för snabb, lite för mycket punk som vanligt, men bra.

Imorgon är det psykologsamtal. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Han kommer fråga vad det är jag tror att han kan hjälpa mig med o jag kommer inte veta vad jag ska säga. Jag vet vad jag behöver hjälp med men är inte säker på om jag vågar jobba med det, är inte säker på att jag klarar av att må så dåligt igen. Det är min största rädsla. Att hamna där jag var i våras. Aldrig igen. Fast samtidigt håller situationen som den är just nu inte i längden, något måste ändras, mitt undvikande tar för mycket energi. Jag begränsar mig själv, kan inte njuta av saker fullt ut eftersom jag ständigt måste vara på min vakt mot jobbiga tankar o känslor. Jag lever ett slags halvliv.

Ska lägga mig o lyssna på Mammas Nya Kille nu. Det är en dokumentärserie på P3 om människorna i Norrland. Den skildrar verkligheten här uppe exakt :)

bra

Just nu, precis nu, varken före eller efter så är det skönt att vara jag. Stämningen på avdelningen är usel, många är på väg ut o deras längtan har övergått i frustration. Det händer alldeles för lite o alldeles för långsamt. Mitt rum är rörigt, det ligger kläder o böcker o papper överallt. Jag har förlorat varenda tävling jag gett mig in i idag o dom drog in min DP för att dom tyckte att jag mådde för dåligt. Min planering jag hade för dagen sprack redan vid lunchtid.

Men samtidigt, mitt i allt kaos. så har jag det bra just nu. Jag har precis tagit en dusch o bytt om till pyjamas. Min säng är nybäddad o jag sitter o dricker varmchoklad o lyssnar på Regina Spektor. Jag är utvilad o mår bättre än innan i veckan. Det är måndag imorgon o jag älskar när veckan börjar igen efter helgen. Det är då saker händer, rör på sig. Nästa veckas mål är att få svar från kommunen angående min familjehemsplacering. Inom 24 h så kommer jag ha hunnit gnälla så många gånger över min tillvaro att jag tappat räkningen. Men just nu är det som sagt riktigt, riktigt bra.

The Call - Regina Spektor

it started out as a feeling
which then grew into a hope
which then turned into a quiet thought
which then turned into a quiet word
and then that word grew louder and louder
'til it was a battle cry
I'll come back
when you call me
no need to say goodbye
just because everything's changing
doesn't mean it's never
been this way before
all you can do is try to know
who your friends are
as you head off to the war
pick a star on the dark horizon
and follow the light
you'll come back
when it's over
no need to say good bye
you'll come back
when it's over
no need to say good bye
now we're back to the beginning
it's just a feeling and no one knows yet
but just because they can't feel it too
doesn't mean that you have to forget
let your memories grow stronger and stronger
'til they're before your eyes
you'll come back
when they call you
no need to say good bye
you'll come back
when they call you
no need to say good bye

wake me up when september ends

Det här skrev jag för precis tre år sedan:

”Dom väcker mig. Alla extra tabletter som jag fick igår sitter fortfarande i, har svårt att fokusera. Allt är ett jävla töcken, en dimma. En sjuksköterska väcker mig o säger att dom hämtar mig om 20 minuter o hon sträcker fram en medicinmugg. Jag säger att det är fel tabletter, att det är för många. Hon svarar att läkaren ordinerat extra medicin inför transporten. Jag tar emot dom, sväljer o hon säger att jag ska gå upp o äta frukost, borsta tänderna, klä på mig o borsta håret. Jag lyder. Min vilja är bortmedicinerad. Skötarna hårdbevakar mig. Dom säger att dom har en känsla av att jag kommer göra mig riktigt, riktigt illa. Jag kan inte säga emot. Dom säger att dom kommer sakna mig. Jag svarar att jag är en arbetsuppgift, att det kommer komma nya som mig. Ständigt.

Fångtransport med tre monsterstora väktare. Dom visiterar mig, jag gråter o kramar mitt gosedjur hårt mellan fingrarna tills knogarna vitnar. Dom säger att mig att ta det väldigt lugnt bara. Jag sväljer min rädsla, mina knän viker sig men jag tänker att jag inte får visa några tecken på svaghet. Medicinen gör mig lätthanterlig. Jag hör hur dom diskuterar med varandra att rymningsrisken har bedömds som mycket hög. Jag tänker att jag knappt orkar stå upp. Väktarna placerar mig längst in i en buss med galler för alla fönster o mellan baksätet o föraren. Det är en mardröm, en skräckfilm.”

Jag minns att vi kom fram till den nya avdelningen vid lunchtid, att dom ledde ner mig till isoleringen o att det stod en tallrik korvstroganoff på bordet i mitt rum. Jag vägrade äta o när dom tjatade så slängde jag en tillbringare med röd blandsaft på en av skötarna, golvet var klibbigt flera veckor efteråt. Jag minns att jag skrev MURDER ME MICKEY på väggen o att jag vägrade prata med någon. Jag minns att jag sprang rakt in i en betongvägg, att jag fick en kraftig hjärnskakning o tuppade av. Det sista jag tänkte innan det blev svart var att jag inte hade något att förlora längre. Jag vaknade nerbäddad i en säng, jag minns att jag ville gråta men att jag inte kunde för mina ögon hade svullnad igen när huvudet slog mot väggen.

Jag har varit på rättspsyket i tre år nu. Jag har bytt avdelning o bytt stad men principerna dom jobbar efter är dom samma överallt. Dom försöker fostra istället för att vårda o dåligt mående straffas bort. Det är ingen som försöker se orsakerna till problemen, de viktigaste enligt dom är inte att må bra, det är att bete sig bra. Det jag lärt mig dom här åren är att snabbaste vägen ut är att blunda o hålla käften. Att aldrig ifrågasätta deras regler o arbetsmetoder. Att du måste använda all din energi på dig själv. Alla måste rädda sig själva, ingen kan rädda någon annan. Det enda som händer om du vägrar att underkasta dig är att du blir kvar.Du kan antingen komma ut hyfsat snabbt eller så kan du dra ut på det. Svårare än så är det egentligen inte. Precis så här jävla svårt är det. Du måste lära dig att svälja all stolthet du någonsin haft.

Jag har förändrats.Jag har blivit lite kallare, lite hårdare. Jag har blivit tystare o allvarligare än förut. Jag har lärt mig att det finns människor som kan ta sig rätten att göra precis vad dom vill med dig o samtidigt bli uppbackade av en lag som säger att det är okej. Bara dom har kort, kod o nycklar. Jag vet att jag inte alltid kommer vara här. Jag vet att jag kommer komma ut o sakta bli den jag var innan jag hamnade i det här systemet. Jag vet att jag har vänner o familj som kommer påminna mig om vem jag egentligen är. Men jag vet också att det kommer komma andra efter mig. Ständigt.

fortfarande sjuk

Ibland när jag sover så slutar jag andas o vaknar, det är otäckt men ingenting som skrämmer mig speciellt mycket. Det känns ungefär som när man tappat luften o sträcker jag armarna ovanför huvudet o försöker dra djupa andetag så släpper det. Men det funkade inte imorse, Det kändes som om någon tryckte mig hårt över halsen o tillslut så började jag ulka o kräkas slem. Det var jävligt jobbigt. Efter en ganska lång stund så släppte andningssvårigheterna men mina luftrör pep flera timmar efteråt o halsen kändes tjock. Jag har varit hängig ett tag nu med huvudvärk o trötthet o jag börjar bli riktigt trött på det. Dom har tagit blodprov på mig o alla mina värden är bra. Någon sa till mig att det antagligen är för att jag mår psykiskt dåligt o det är möjligt, oavsett orsaken till symtomen så suger det.

Dr. Knark kallade in mig på ronden idag. Jag gav ett fruktansvärt dåligt intryck. Mina ögon var illröda o rann, jag skakade i benen o händerna eftersom jag glömt att äta på ett tag o jag var trött efter händelsen imorse. Men han gick med på alla mina önskemål. Jag fick tillstånd att gå själv till ICA o han tog bort min behovsmedicin som jag ändå aldrig behövt använda. Så meddelande han att papperna som min kommun ska skriva på ang. min nya placering är klara att skickas ner. Om jag har tur så blir dom påskrivna nästa vecka. Det går framåt i alla fall.

sjuk

Jag är sjuk. Huvudvärk, frossa, hög puls o magont. Det är synd om mig just nu. Värst är nog att ingen gullar med mig. Jag behöver någon som matar mig med nyponsoppa, vänder min kudde o klappar mig på huvudet. I går sa jag lite kaxigt till dom andra att jag har ett grymt bra immunförsvar, att jag aldrig blir sjuk. Några timmar senare vaknade jag helt ynklig. Men gör man ett sånt uttaladnde som jag gjorde så får man nästan skylla sig själv, det är liksom upplagt för att bli sjuk.

Jag släpade ändå mig till skolan idag. Hade svenska i nästan 2h, sen skulle jag spela trummor med var helt gosig i huvudet så jag ägnade trumtiden åt att prata snabbt o obegripligt om absolut ingenting istället. Läraren kallade mig en speedad Skåning o sa att han inte fattade hälften av vad jag sa. Ska få en ny tid senare i veckan.

O imorgon är det omvårdnadsmöte. Jag har ingen aning om vad jag egentligen vill. Eller, jag vet att jag vill må bättre men jag vet varken hur eller var det ska ske.

avdelningsmöte

Vi har haft avdelningsmöte precis, inte för att personalen bryr sig om vad vi tycker utan för att socialstyrelsen tvingar dom. Det råder ingen demokrati härinne. Alla omröstningar vi har är på låtsas, vi ska tro att vi har något att säga till om. Det är vi mot dom, patienter mot personal. Alltid. Det är dom som håller i korten o nycklarna o dom ser till att vi vet om det. Eller egentligen är det alla mot alla. Personal mot personal, personal mot patienter o patienter mot patienter. Dom berömde oss för att vi tjejer stöttar varandra så bra. Det är ett skämt. Det är skitsnack hela tiden. Någon ler mot dig o är jättetrevlig, fem minuter senare så sätter samma person en kniv i ryggen på dig (nä, inte bokstavligt, även om det kunnat vara så). Det bästa är att aldrig lita på någon, att ställa sig utanför gruppen. Det är enda sättet att fixa det. Jag hatar det här.

trött på

Är trött på att vara här, trött på att aldrig få vara riktigt ifred. Jag är trött på att allt jag gör bedöms o värderas. Bra eller dåligt, friskt eller sjukt. Är trött på att jag inte kan höja rösten eller smälla i dörren ibland, utan att det journalförs o tas upp när dom ger rapporter. Jag är trött på att den enda plats som är min egen är ett rum i en korridor o också där kan dom ta sig rätten att inkräkta. Dom har rätt att gå igenom mina grejor, rätt att låsa mig ute o rätt att tvinga mig att ha dörren öppen dygnet runt. Jag är trött på att inte kunna gå ut när jag vill, trött på att inte få äta när jag är hungrig, trött på att inte kunna öppna ett fönster o andas frisk luft. Jag är trött på nycklar o kort o koder. Är trött på att ständigt vara beroende av att andra ska ha tid att låsa upp o låsa in o låsa ut. Jag är trött på klappar på huvudet o lilla gumman, trött på bestraffningssystem o belöningssystem. Jag är trött på att andra har tagit sig rätten att bestämma över mitt liv.

klippning

Jag har varit för oinspirerad för att skriva dom senaste dagarna. Här händer absolut ingenting, tiden kryper fram. Helgen har jag ägnat åt att sova, titta på första säsongen av One Tree Hill, städa o äta skräpmat. Imorgon är det skola igen. Har fria lektioner på förmiddagen. All personal på avdelningen har åkt till Prag o blir borta till fredag, så här kryllar av vikarier. Jag är mest på rummen när jag inte är i skolan så antagligen kommer jag inte märka någon skillnad.

Idag har varit rena misären, en dag fylld av i-landsproblem. Har ätit för mycket kolhydrater o det kryper i kroppen o jag har sovit för länge så jag är helt slö. Dessutom har personal X klippt mig, alldeles för kort o jag är nära att börja gråta. Jag vill tro att jag är sådär coolt ”bryr mig inte”, men det gör jag ju! Jag är fylld av fåfänga o beter mig som en fjortis just nu. Jag går omkring på avdelningen o gnäller om mitt hår. Dom andra patienterna här droppar kommentarer som:

- Men vad kort det är!
- Varför är det ojämnt?
- Mitt hår är längre än ditt!
- Du ser ju yngre ut i alla fall...

Det känns som om jag borde fokusera på viktigare saker än det här, men det går inte just nu. Faaaaan!!!

härdad

Jag hade tänkt gå o duscha, men det är så sjukt kallt på mitt rum att jag drar mig för det. Ett av mina värsta i-landsproblem är att jag har fruktansvärt svårt att lämna en varm säng, eller varm dusch om rummet är kallt. Hatar att frysa.

Har varit i skolan o läst engelska i förmiddags. Träffade en skötare från sjukhuset jag kommer från, en skötare som har jobbat med mig mycket enda sen jag kom in första gången. Han hade varit o lämnat av en tjej här o medan han väntade på skjuts ner till stan så var han runt o tittade på kliniken. Vi sprang på varandra av en slump när jag var på väg tillbaka till avdelningen. Vi småpratade en stund o jag sa ungefär som det var, att jag mår bättre nu men verkligen längtar hem. Jag sa att jag slutat med mina mediciner o att jag går i skolan varje dag.

Jag tänkte på tjejen dom precis lämnat. Jag tycker synd om henne. Hennes helvete har precis börjat, medan mitt snart är över. För 3 månader sen så var jag i hennes situation. Jag hade precis blivit dumpad över 90 mil hemifrån. Jag har aldrig känt mig så liten, aldrig så ensam. Det var overkligt. Jag hade tvingats byta om till klinikens grå kläder o lämnat in alla mina egna saker. Jag stod bredvid en bältesbrits i ett isoleringsrum o tänkte att jag kommer inte klara det här, det går inte. Men jag gjorde det, på något sätt fixade jag det o jag blev starkare än någonsin. Det är väl det här med att det som inte dödar, det härdar. Ett uttryck som man kan hata innan, men efteråt så vet man att det är jävligt sant.

står still

Jag sover o går i skolan, äter mjölkchoklad o tjatar på musikläraren om extra trumlektioner. Mer än så händer inte just nu. Jag väntar på ett omvårdnadsmöte som ska hållas i slutet av månaden. Min kommun o mitt landsting ska diskutera med läkaren [Dr. Knark] här om hur vården ska fortsätta. Planeringen är att jag ska flytta till ett familjehem så snart som möjligt, men alla papper o avtal måste vara klara innan dom aktivt kan börja jobba på att hitta en familj. Men även om det går långsamt så vet jag att det går åt rätt håll nu o det är så skönt.

Ska sova nu, under en extra filt o raggsockor. Det är ganska mycket tantvarning, men här är svinkallt. Har lektioner på morgonen imorgon, engelska, eget arbete.

trummor

Jag har spelat trummor idag. Det är det absolut roligaste jag gjort på länge. Jag vet inte hur bra jag var på att hålla takten, men jag tyckte att det lät bra. Skulle någon klaga så får jag väl säga att jag spelar punk eller progg, allt är musik liksom. Jag kände mig så cool bakom trummorna. Musikläraren spelade bas o vi körde Imperiets version av Är det verkligen fred vi vill ha.

Har sovit dåligt i natt o var ganska hängig när jag kom upp till musiksalen, men redan efter en liten stund så bubblade jag av lycka. Har suttit o trummat med två pennor på skrivbordet halva kvällen, jag älskar det.

underskattad

Jag fick min nattmedicin precis. Sjuksköterskan som jobbar ikväll hade en elev med sig. Eleven log nervöst o överdrivet hela tiden, mötte inte min blick o hälsade inte. När jag hade svalt mina tabletter så stirrade hon på sjuksköterskan, sin handledare, log ännu bredare o sa:

- Men vad duuuuktig hon är, titta hon kan ju själv...

Jag sa ingenting, jag undrade tyst vad det är för intryck jag ger egentligen. Detta är femte gången på mindre än en vecka som det här händer. Att folk inte pratar till mig, dom pratar om mig. Fast jag står precis bredvid. Jag hatar det.

Genom att göra så förminskar dom mig till ett ingenting. Jag känner mig som den CP-skadade killen i filmen Livet är en schlager. Jag fattar hans frustration över att ständigt bli underskattad. Jag har också lust att börja skrika konstiga saker, eller bete mig stört, skriva KUK på varenda dominobricka jag kommer över. Men jag är alldeles för präktig o alldeles för rädd för förlängda vårdtider. Så jag håller käften.

klösmärken

Jag har klösmärken på ena kinden, små öppna sår som blöder. En personal med kattklor till naglar råkade riva mig. Det ser för jävligt ut. Jag lyssnar på julmusik o gråter. Misär. Jag vill härifrån. Hela dagen har varit kaos o uppochner.

Det började redan i natt när jag vaknade av en mardröm. Eller hela grejen är att jag inte vaknade helt, utan gick omkring i någon slags dvala. Jag vågade inte lita på att verkligheten var det som var verkligt, utan var rädd för att det jag drömt var det som var riktigt o att den riktiga verkligheten bara var en dröm. Ni hör ju, jag är fortfarande inte riktigt med i matchen. I alla fall så gav nattpersonalen mig varm mjölk, letade pedagogiskt igenom mitt rum för att visa för mig att det inte fanns någon annan där o sen satt dom hos mig tills jag somnade. Jag är vuxen, det borde inte bli såhär, jag borde inte gå i total regress. Men det är det som händer när något eller någon skrämmer mig tillräckligt mycket. I vanliga fall så har jag full kontroll över mig själv, men när jag blir rädd så tappar jag allt, det blir någon slags blockad i hjärnan. Ingenting fungerar.

Jag har tidiga lektioner imorgon. Fritt arbete i engelska. Även om jag är trött så är det otroligt skönt att gå till skolan o få en paus från avdelningen. Lärarna har en bra inställning, dom påminner mig hela tiden om att dom inte ser mig som patient utan som vilken elev som helst. Dom pratar om verkligheten utanför o påminner mig om vad det är jag kämpar för.

trött

Jag var aldrig ute med stödpersonen, hon fick förhinder. Jag sov inte heller, kunde inte koppla av. Min hjärna är fylld med skola, krav o taskiga minnen. Jag är så fruktansvärt trött, det är omänskligt. Just nu vill jag bara gå o lägga mig, men det går inte. Allt kryper i mig.

Hela veckan har fungerat perfekt. Jag har varit uppe på varenda morgonmöte, jag har gått på varenda lektion i skolan. Jag har ätit när jag ska o utnyttjat min frigång. Jag gick med på att träffa läkaren fast jag verkligen inte ville. Jag har följt mitt schema. Jag har varit tacksam Jag är duktig.

Jag känner mig som en jävla clown.

lunch

Kom precis tillbaka från skolan. Har ätit lunch o ska sova en stund. Egentligen borde jag släpa ut mig på frigång men eftersom jag ska ut i eftermiddag så prioriterar jag att vila just nu. Ska träffa min stödperson o förhoppningsvis få en paus härifrån.

bitchig

Jag orkar inte vara social o trevlig. Jag kan inte sitta o fejka att jag är intresserad av någon som jag inte bryr mig om. Jag vet att många uppfattar mig som en bitch o jag tycker det är ganska skönt. Jag slipper umgås när jag inte känner för det, jag slipper vara så jävla trevlig, jag slipper anstränga mig. Ingen förväntar sig att jag ska vara snäll, så alla goda gärningar som kommer från mig är en slags bonus för min omgivning. Ingen behöver någonsin tvivla på var jag står. Dom märker det. Samtidigt är jag inte så kall o reserverad som jag kan verka ibland. Bara för att jag inte står med öppna armar hela tiden så betyder inte det att jag är likgiltlig. Jag känner med andra, jag mår dåligt av att se människor o djur lida. Men utåt så väljer jag att hålla mina murar uppe, det blir enklast så.

Har varit osannolikt trött idag. Den senaste veckan har jag bara sovit ca 3- 4 h/natt o jag börjar bli sliten. Tänkte hoppa över skolan. När jag satt på morgonmötet så märkte jag att jag inte kunde fästa blicken på något. Jag skelade av trötthet. Inte så bra. Åt två tallrikar fil o tog en iskall dusch, bet ihop o gick iväg. Jag tror det gick ganska bra. Hade eget arbete i engelska. Ska upp tidigt imorgon också. Har svenska o engelska på förmiddagen. Men sen är det helg o jag kan vila upp mig inför nästa vecka. Mitt liv är prestation, prestation o vila för att kunna prestera ännu mer.

[all work and no fun makes Jack a dull boy no fun and all work makes Jack a dull boy no fun and all work makes Jack a dull boy all work and no fun makes Jack a dull boy... ]

utbildningen - doktor kosmos

Detta är dagens låt. Utbildningen av Doktor Kosmos. Jag är tvungen att lägga ut den. Jag kommer få skit för det här, det kommer bli dålig stämning. Jag måste, det är en av dom roligaste låtarna. Ever. Minst en person kommer förstå hur roligt det är. Life-Line, vill du tappaandanskratta med mig?

how could it go so wrong? why is he so evil?

doktor knark han skötte om en komplicerad köttkvarn
om man gjorde fel maldes man ner
plötsligt gjorde doktorn fel och då maldes han ner
ner ner ner ner ner ner ner ner ner-mhhh

en annan gång var han på middag med mat och dryck och prat
och utbildade gäster överallt
han sa tv3:s nyheter tycker jag är bra
det blev en ruggigt pinsam stämning

han sakna
han sakna
han sakna
utbildningeeeeen
utbildningeeeeen

en gång bodde doktorn granne med turkarna
han plinga på och ställde frågan till turkarna;
hur går det med potatisodlingen i parketten?
då blev en dålig relation-ahhhh

doktor knark han satt å knarka en jävla massa knark
en utbildad kom fram och frågade;
ska du ha en fiberrik och drogfri gyllene banan
då svara han nej varför ska jag de - ha

de e ju mycket godare med knark- javisst
han blev doktor knark

han sakna
han sakna
han sakna
utbildningeeeeen
utbildningeeeeen
utbildningeeeeen
utbildningeeeeen

ofokuserad

Jag är så ofokuserad, vet inte riktigt vad jag håller på med. Minns inte riktigt vad jag gör eller säger. Kanske är det alla tidiga morgnar o sena nätter som bryter ner mig. Eller att det händer så mycket samtidigt. Jag har accelererar från 0 till 300 på ingen tid alls. Idag hade jag matte på morgonen, sen träffade jag dramaläraren o lyssnade på när han berättade om klinikens dramagrupp.

Dramaläraren verkade helt förtjusande. Han brann verkligen för det han gjorde. Han upprepade att drama inte var flum, att det var seriöst o han pratade om hur underbar Sune Manks var. Jag försökte förklara att min enda erfarenhet av den där Sune var att jag brukar skratta rått när mitt favoritradioprogram Pang Prego driver med honom, men jag tror inte dramaläraren fattade hur fruktansvärt kul det är.

Mindre förtjusande är dr.Knark. Han o mitt team hade ett omvårdnadsmöte om mig idag. Jag fick inte vara med. När dom hade pratat klart så blev jag inkallad o informerad om att dom inte hade bestämt någonting, att omvårdnadsmötena mest hålls för att socialstyrelsen tvingar dom.

Det är en taskig inställning.

näralivetupplevelse

Jag hade en näralivetupplevelse idag. Jag fick en glimt av hur det ska kännas, hur det egentligen ska vara. Bortom tvång, uttråkning, äcklig mat o kränkningar. Jag satt med klinikens musiklärare o försökte lära mig några ackord på ukulele, nördarnas nörd instrument. Jag spelade o han sjöng. Det var vansinnigt kul. Jag skrattade tills jag fick tårar i ögonen o ont i magen, jag var usel. Hela min coola image som jag ständigt strävar efter rasade totalt, men det var det värt. Jag är helt omusikalisk o har dålig koordination. Så när vi efter ukulele spelandet skulle testa att stampa takten samtidigt som vi dunkade med handen i bordet så gick det inte alls. Jag är tjejen som hoppar i otakt när jag går på konsert. Hoppar 10.000 människor samtidigt så klarar jag ändå inte av att hålla samma tempo. Jag ligger före eller efter men aldrig i takt. Aldrig.

Skolan började också idag. Jag ska läsa svenska, matte o engelska. Har lagt ett ganska hårt schema med tanke på att jag inte alls är van vid att plugga, så jag får se hur det funkar.
Annars har jag mest glidit omkring med min iPod o gjort ingenting.