Jag var aldrig ute med stödpersonen, hon fick förhinder. Jag sov inte heller, kunde inte koppla av. Min hjärna är fylld med skola, krav o taskiga minnen. Jag är så fruktansvärt trött, det är omänskligt. Just nu vill jag bara gå o lägga mig, men det går inte. Allt kryper i mig.
Hela veckan har fungerat perfekt. Jag har varit uppe på varenda morgonmöte, jag har gått på varenda lektion i skolan. Jag har ätit när jag ska o utnyttjat min frigång. Jag gick med på att träffa läkaren fast jag verkligen inte ville. Jag har följt mitt schema. Jag har varit tacksam Jag är duktig.
Jag känner mig som en jävla clown.
fredag 5 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

1 kommentar:
...och ingen ser när clownen gråter...
Skicka en kommentar