Jag hade trumlektion idag. Vi hade en annorlunda övning med afrikanska trummor. Jag tror det var för att öva upp rytm o taktkänslan, men är inte helt säker. Musikläraren o jag bar med oss varsin trumma till klinikens andaktsrum o stängde in oss där. Jag blev uppmanad att tänka på någon jag inte gillade, att jag skulle tänka på hur jag klappade den personen på huvudet. Jag spelade till mina handflator var röda o uppsvullna... Det gjorde sjukt ont. Fast jag var bra på det, lite för snabb, lite för mycket punk som vanligt, men bra.
Imorgon är det psykologsamtal. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Han kommer fråga vad det är jag tror att han kan hjälpa mig med o jag kommer inte veta vad jag ska säga. Jag vet vad jag behöver hjälp med men är inte säker på om jag vågar jobba med det, är inte säker på att jag klarar av att må så dåligt igen. Det är min största rädsla. Att hamna där jag var i våras. Aldrig igen. Fast samtidigt håller situationen som den är just nu inte i längden, något måste ändras, mitt undvikande tar för mycket energi. Jag begränsar mig själv, kan inte njuta av saker fullt ut eftersom jag ständigt måste vara på min vakt mot jobbiga tankar o känslor. Jag lever ett slags halvliv.
Ska lägga mig o lyssna på Mammas Nya Kille nu. Det är en dokumentärserie på P3 om människorna i Norrland. Den skildrar verkligheten här uppe exakt :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ibland är det skönt att få slå ut sig sin ilska...
Jag hoppas att du vågar berätta för din psykolog. Det är ännu ett steg hemåt. Jag finns med dig i tanken. Kämpa på!
Styrkekramar! <3
Du är finast.
Det går att ta sig ur PTSD och bli frisk och helt bra. Det är bra att få slå sin ilska och arbeta kreativt. Sänder värme och styrka.
Älskade syster, princess Lazy. Förlåt att jag inte hållit mig uppdaterad men nu har jag läst allt jag missat. Saknar dig som fan. Tack igen för fina presenterna, tröstgodiset funkar verkligen, har mystiskt nog behövt dem sen jag fick dem. Älskar dig.
Skicka en kommentar