underskattad

Jag fick min nattmedicin precis. Sjuksköterskan som jobbar ikväll hade en elev med sig. Eleven log nervöst o överdrivet hela tiden, mötte inte min blick o hälsade inte. När jag hade svalt mina tabletter så stirrade hon på sjuksköterskan, sin handledare, log ännu bredare o sa:

- Men vad duuuuktig hon är, titta hon kan ju själv...

Jag sa ingenting, jag undrade tyst vad det är för intryck jag ger egentligen. Detta är femte gången på mindre än en vecka som det här händer. Att folk inte pratar till mig, dom pratar om mig. Fast jag står precis bredvid. Jag hatar det.

Genom att göra så förminskar dom mig till ett ingenting. Jag känner mig som den CP-skadade killen i filmen Livet är en schlager. Jag fattar hans frustration över att ständigt bli underskattad. Jag har också lust att börja skrika konstiga saker, eller bete mig stört, skriva KUK på varenda dominobricka jag kommer över. Men jag är alldeles för präktig o alldeles för rädd för förlängda vårdtider. Så jag håller käften.