wake me up when september ends

Det här skrev jag för precis tre år sedan:

”Dom väcker mig. Alla extra tabletter som jag fick igår sitter fortfarande i, har svårt att fokusera. Allt är ett jävla töcken, en dimma. En sjuksköterska väcker mig o säger att dom hämtar mig om 20 minuter o hon sträcker fram en medicinmugg. Jag säger att det är fel tabletter, att det är för många. Hon svarar att läkaren ordinerat extra medicin inför transporten. Jag tar emot dom, sväljer o hon säger att jag ska gå upp o äta frukost, borsta tänderna, klä på mig o borsta håret. Jag lyder. Min vilja är bortmedicinerad. Skötarna hårdbevakar mig. Dom säger att dom har en känsla av att jag kommer göra mig riktigt, riktigt illa. Jag kan inte säga emot. Dom säger att dom kommer sakna mig. Jag svarar att jag är en arbetsuppgift, att det kommer komma nya som mig. Ständigt.

Fångtransport med tre monsterstora väktare. Dom visiterar mig, jag gråter o kramar mitt gosedjur hårt mellan fingrarna tills knogarna vitnar. Dom säger att mig att ta det väldigt lugnt bara. Jag sväljer min rädsla, mina knän viker sig men jag tänker att jag inte får visa några tecken på svaghet. Medicinen gör mig lätthanterlig. Jag hör hur dom diskuterar med varandra att rymningsrisken har bedömds som mycket hög. Jag tänker att jag knappt orkar stå upp. Väktarna placerar mig längst in i en buss med galler för alla fönster o mellan baksätet o föraren. Det är en mardröm, en skräckfilm.”

Jag minns att vi kom fram till den nya avdelningen vid lunchtid, att dom ledde ner mig till isoleringen o att det stod en tallrik korvstroganoff på bordet i mitt rum. Jag vägrade äta o när dom tjatade så slängde jag en tillbringare med röd blandsaft på en av skötarna, golvet var klibbigt flera veckor efteråt. Jag minns att jag skrev MURDER ME MICKEY på väggen o att jag vägrade prata med någon. Jag minns att jag sprang rakt in i en betongvägg, att jag fick en kraftig hjärnskakning o tuppade av. Det sista jag tänkte innan det blev svart var att jag inte hade något att förlora längre. Jag vaknade nerbäddad i en säng, jag minns att jag ville gråta men att jag inte kunde för mina ögon hade svullnad igen när huvudet slog mot väggen.

Jag har varit på rättspsyket i tre år nu. Jag har bytt avdelning o bytt stad men principerna dom jobbar efter är dom samma överallt. Dom försöker fostra istället för att vårda o dåligt mående straffas bort. Det är ingen som försöker se orsakerna till problemen, de viktigaste enligt dom är inte att må bra, det är att bete sig bra. Det jag lärt mig dom här åren är att snabbaste vägen ut är att blunda o hålla käften. Att aldrig ifrågasätta deras regler o arbetsmetoder. Att du måste använda all din energi på dig själv. Alla måste rädda sig själva, ingen kan rädda någon annan. Det enda som händer om du vägrar att underkasta dig är att du blir kvar.Du kan antingen komma ut hyfsat snabbt eller så kan du dra ut på det. Svårare än så är det egentligen inte. Precis så här jävla svårt är det. Du måste lära dig att svälja all stolthet du någonsin haft.

Jag har förändrats.Jag har blivit lite kallare, lite hårdare. Jag har blivit tystare o allvarligare än förut. Jag har lärt mig att det finns människor som kan ta sig rätten att göra precis vad dom vill med dig o samtidigt bli uppbackade av en lag som säger att det är okej. Bara dom har kort, kod o nycklar. Jag vet att jag inte alltid kommer vara här. Jag vet att jag kommer komma ut o sakta bli den jag var innan jag hamnade i det här systemet. Jag vet att jag har vänner o familj som kommer påminna mig om vem jag egentligen är. Men jag vet också att det kommer komma andra efter mig. Ständigt.